lördag 2 april 2016

Aktivism, Unschooling och Doctor Who på Eldorado Bokhandel




Eldorado. Norges största bokhandel. Flera våningar. Böcker. Böcker. Böcker. Barnbio med popcorn. Kaffe och fåtöljer för lässugna kunder. Böcker på flera språk. Soffor, små trevliga hörn. Schack.  
Och Norsk hjemmeundervisningsförbunds infoseminar om hjemmeundervisning.
Öppnar seminariet med unschoolingprat. Om att vilja förändra världen och börja med sig själv. Om att inte ta ifrån barnen sin frihet. Om Doctor Who.


***
 

Aktivism, unschooling och Doctor Who.
Eldorado Bokhandel, Oslo
1. 4. 2016

Jag kan själv. Och jag vill göra på mitt eget sätt. Har alltid varit en aktivist. Det har följt med mig genom livet. En känsla av att vilja ta saker i mina egna händer. Att påverka mig själv och min omvärld för att få en bättre värld att leva i. ”Be the change”.

När jag var sju år blev jag feminist. Jag visste det nog inte då, men så här i efterhand kan jag se att det som hände i klassrummet en varm dag i juni ledde direkt till att jag började fundera över orättvisa könsroller. Det var en sådär riktigt varm dag och klassrummet var kvavt. Alla killarna i klassen tog av sig sina tröjor och satt med bar överkropp. Det var helt okej. Jag gjorde också det. Men jag fick en skarp tillsägelse och fick snällt ta på mig tröjan igen. För att jag var flicka. Fast våra kroppar såg precis likadana ut då. Sju år gamla barnkroppar. Jag blev feminist. Och aktivisten i mig föddes. Fast det var först några år senare, när jag var fjorton ungefär, som jag på allvar började engagera mig. Politiskt. I Ung Vänster och Unga mot EU, Agenda 211, i lokala evenemang för miljö och rättvisefrågor. Jag var med och hällde surströmmingsspad utanför Ja till Eus kontor i stan där jag bodde och hängde upp lemlästade barbiedockor utanför porrbutiker. Och fast jag inte visste det då så skulle det vara början till en mycket större idé om rättvisa och frihet. Och unschooling.

När jag blev gravid med mitt första barn hade jag en bild av hur det skulle bli med familjeliv. I den bilden fanns dagis, skola, och heltidsjobb helt självklart med. Men när jag blev gravid vände det helt och hållet. Jag kände den lilla människan i mig växa och mitt band till honom var så otroligt starkt. Redan från början. Och det där med dagis från ett års ålder, barnvakt för att åka på helgkryssningar och ensamtid började kännas alltmer avlägset. Inte ändrades det när han väl var född. Jag njöt av varje sekund i hans sällskap och kunde inte alls tänka mig att lämna bort honom. Inte då och inte när han väl blev ett år och de andra i föräldragruppen började leta dagis åt sina småttingar.

Jag och min partner bestämde oss istället för att vi inte behövde dagis. Vi hade hela tiden jobbat med sånt vi trivdes med, snarare än med jobb som gav en trygg och hög inkomst. Vi spelade teater, och hankade oss fram. Bodde billigt. Lagade vår mat från grunden. Undvek stora utgifter. Och det hade gått bra hittills. Varför, tänkte vi, skulle vi inte kunna fortsätta så? Bara för att vi fått barn? Normen var såklart att ha fast jobb med stadig inkomst för att vara en ansvarsfull förälder. Men vi ville hellre ha tid för vår unge. Så vi bestämde oss för att fortsätta så. Vi turades om att jobba, plugga, och vara hemma. Ordnade tiderna efter varandra och såg till att alltid ha ordentligt med tid tillsammans. Och ungen fick vara hemmabarn.

Det val vi gjorde handlade i första hand om att vara hemma med ungen. Men en följd av det var att vår ekonomi var begränsad. Vi hade helt enkelt inte råd med den senaste barnvagnen, nya kläder från Polarn o Pyret eller solresor till Thailand. Också där växte ett bestämt val fram. Vi tänkte inte gå omkring och känna oss fattiga och drömma om shopping. Vi såg möjligheten att ta vara på det vi hade. Köpa begagnat. Laga billig men bra mat hemma. Och såg att det var en pusselbit i vårt liv som passade bra in. Det hängde så bra ihop med aktivisten i mig. Miljömuppen. Att ta vara på resurser och återanvända. Och det hänger ihop på fler sätt, som kanske inte är lika självklara. Jag tänker att ett slit och släng-samhälle också påverkar hur vi ser på människor. Och motsatsen, ett ta vara på-samhälle tror jag också tar vara på människor på ett bättre sätt. Och på relationer. På ungarna. Och det var ju det vi gjorde. Vi tog hand om vår relation, partners emellan. Och vi tog vara på våra ungars barndom. Vi ville att de skulle få vara barn. Få gå helt upp i lekar och upptäckter, utan någon som stod framför dem och talade om hur de skulle vara, vad de skulle göra, vad de måste lära sig. Vi ville ta vara på allas våra drömmar.

När vi är hemma mer än vi jobbar på dagarna har vi också tid att göra sånt vi älskar. För min del har jag tid att läsa böcker (oj vad jag har läst böcker de senaste femton åren...), sticka, sy, baka, odla, starta eget företag. Vi mår bra. Och vi blir en tillgång även för andra. I ett slit och släng-samhälle utnyttjar vi resurser och människor tills det inte finns mer att få ur dem. Då kastar vi dem på tippen och skaffar nya. I ett ta vara på-samhälle sparar vi på resurser och ger tillbaka. Drar nytta av varandra, men ger också tillbaka till varandra. Ett hållbart samhälle både för miljö och människor.

Men, tillbaka till vår historia. Vi trivdes. Fick vårt andra barn. Levde hemmaliv och gick på öppna förskolan. Blev mer och mer säkra på att det liv vi valt var rätt för oss. Och när Lukas närmade sig skolålder kändes det fortfarande främmande att han skulle tillbringa sina dagar någon annanstans än hemma. Hemundervisning hade jag aldrig hört talas om. Ändå hade vi redan från början unschoolat våra barn. Vi hade behandlat alla frågor som viktiga, läst massor av böcker, hjälpt barnen att utforska det de var intresserade av och utveckla sina förmågor. Vi hade bara inte haft en aning om att det fanns ett ord för det vi gjorde. Och att det fanns massor av människor som bara fortsatte att göra samma sak även när barnen blev större. Men så mötte jag unschooling i en bok, The natural child av Jan Hunt. Det var mitt första möte med hemundervisning och det fick mig att börja fundera. Så småningom fick vi chansen att träffa en familj som hemundervisade sina barn som nu var i tonåren. Och det var då jag blev fast. För jag såg med egna ögon att det gick alldeles utmärkt att låta sina barn stanna hemma. Att nej, de kommer inte att sluta lära sig saker och sluta sluka böcker bara för att de fyller sju år. Att de kanske till och med lär sig mer av att bestämma över sin egen tid.

Vi kan välja att ligga i soffan en hel dag och titta på dokumentärer. Vi kan ta långa frukostar med högläsning och tio koppar té. Vi kan sitta i solen på trappan och bara vara en tisdagsförmiddag när hela världen är någon annanstans. Vi kan bestämma själva vad vi ska göra av vår tid och hur vi ska göra det. Vi kan djupdyka i ämnen vi fastnar för och blir intresserade av och vi kan skrapa lite på ytan på sånt som vi träffar på men inte bryt oss så mycket om.

Och rent konkret handlar det för oss om att svara på frågor. Alltid. Och om vi inte vet svaret, tipsa dem om hur de hittar svar, eller leta tillsammans med dem. Att hitta spännande böcker i ämnen de gillar. Kurser på nätet. Vänner med lika intressen.
Hitta bra lärare. Och det är här som Doctor Who kommer in i bilden. För Doctor Who är den bästa engelskläraren vi haft. Nånsin. Jag ska förklara.


Men först tar vi en tur till Pokémon. För Pokémon var vår första engelsklärare, och en stor inspiration i matematik. Lukas och Beppe blev tidigt intresserade av Pokémon. Vi fick en stor hög kort av en bekant vars barn tröttnat på dem, och snart var de fast i Pokémonträsket.  
Jag erkänner att jag först var minst sagt skeptisk. En massa kort som snart låg överallt i huset och som dessutom var dyra (för när de väl blivit bitna av dem ville de såklart ha mer, mer, mer...). Men ungarna var säkra. Det här var deras nya grej. Och jag fick finna mig i det. Såklart. Och det dröjde faktiskt inte länge förrän jag började se möjligheterna med korten. Det kom liksom smygande.

Ungarna kom och ville ha hjälp att översätta den pyttelilla texten längst ner på korten. För er som inte vet vad Pokémonkort är så är det ett kort med en bild av en figur, Pokémonen, i fråga, sen lite siffror som bestämmer hur stark den är och hur stor skada den tillfogar andra Pokémon i strid. Och sist en kort beskrivning av figuren längst ner. Så här står det på det ett kort: ”The extension and contradiction of its muscles generates electricity. It glows when in trouble”; ingen lättläst engelska alltså. Och det här kom de till mig med och ville ha översatt. Och det var inte ett kort utan kanske tio åt gången. Och vartefter märkte jag att framförallt Lukas började förstå vad jag läste och så småningom började han också läsa texten själv och bara fråga om ord han inte förstod. Han började också rita Pokémons. I massor. Och jag föreslog att han skulle skriva en beskrivning av de Pokémon han ritade. Och det gjorde han. Inte bara några, han gjorde böcker om dem. Här hade vi alltså fått in både engelska, svenska och handskrivning. För att prata skolspråk. (vilket vi gör några gånger om året när skolan kommer på besök).

Men inte nog med det. Snart började de undra om siffrorna på korten. Lärde sig vad de stod för. Och det dröjde inte länge förrän de bad mig att göra Pokémonmatte. Pokémonmatte, det var helt enkelt att välja ut några kort och ta siffrorna på kortet och förvandla dem till matematiska problem. Det kunde se ut ungefär så här: Ta Golurks HP (hit points) gånger två (160) minus Malamars attack Trash Tentacle gånger tre (90). Så småningom lärde de sig att spela Pokémon också. Och då behövdes inte min pokémonmatte längre. Den kom med spelet.

Dessutom måste jag faktiskt tillskriva Pokémon äran för en stor dos av personlig utveckling. Det var 2009. Vi åkte till England och Hesfes. Ni vet, den stora hemundervisarfestivalen. Där fanns ett tält med ungar som... spelade Pokémon. Lukas var 9 år gammal och hade hängt med oss föräldrar den mesta tiden av sitt liv. Ni vet, hemmabarn... Han hade lekt med kompisar också förstås, men mest andra hemmafamiljer och vänner till familjen. Han gillade inte att ge sig iväg på egen hand för att träffa kompisar. Det var inte riktigt hans grej. Så kom sommaren 2009. Och Pokémontältet. Och ungen som hängt mig i kjolarna sen han föddes sa godmorgon, åt lite frukost (för att vi trugade) och försvann. Till sina nya kompisar i Pokémontältet. Han gick in där en dag och kom ut en vecka senare. Och pratade flytande engelska.

Men nu har vi äntligen kommit fram till Doctor Who.
Det var 2010. Vi hälsade på vänner i Skottland. Barnen var tre, sex och tio. Lukas pratade ganska mycket engelska redan, sen sin vecka i Pokémontältet, men Beppe som var sex hade inte riktigt kommit igång ännu. Och inte Frode som var tre heller. I familjen som vi hälsade på rådde Dr Who-feber och barnen tillbringade långa mörka oktoberkvällar i deras vardagsrum. Med Dr Who. Otextat såklart. Och på skotsk dialekt. Beppe fastnade direkt. Han drogs med i de spännande historierna, i vetenskapen, i de historiska miljöerna. Och han lärde sig förstå engelska. När de två veckorna hade gått och vi skulle resa hem förstod han i stort sett allt nån sa till honom och han hade dessutom börjat att prata.
För den som inte känner till Dr Who kan jag berätta att det är en brittisk science fiction serie som gått på BBC sen sextiotalet. Den handlar om den namnlöse Dr Who, en man med två hjärtan, från den avlägsna planeten Gallifrey. Han reser i tid och rum med sin Tardis- Time and Relative Dimension in Space- En telefonbox i 40-talsdesign som är större på insidan. Doctor Who är en välgjord serie som så småningom fångade också oss föräldrar, och som vi följt sen dess. Förutom att vara en språkinspiration så tar den också upp historiska ämnen, och som seriens ryggrad löper populärvetenskapliga teman som får mitt hjärta att slå lite extra fort.

För förutom att vara den allra bästa engelskläraren nånsin så har Doctor Who också tagit oss till världar vi inte visste fanns. Världar i fysik. Och kemi. Alltså, hela tv-serien bygger på vetenskapliga teman som pyser ut hela tiden. Krökt rumtid till exempel. Einsteins relativitetsteori. Tidsresor. Maskhål i rymden. Och vartefter vi förälskade oss allt djupare i serien, var och en på vårt eget sätt, ju mer intresserade blev vi av vetenskapen bakom historien. Vi började läsa om Newton, om Einstein, och om Hawking. Läste och försökte i alla fall förstå relativitetsteorin. Vi hittade en brittisk fysiker som gjort en hel programserie om de vetenskapliga teorierna bakom Doctor Who. Och eftersom vi gillade hans program så mycket så fortsatte vi vidare till andra program han gjort. Vi mötte termodynamik2, ljushastighet, och universums födelse. Vi blev ett med universum när vi verkligen förstod innebörden av uttrycket ”We are stardust”. Därifrån var steget inte långt till det periodiska systemet, Marie Curie och den försvinnande skeden3

Jag kan fortsätta nästan hur länge som helst, men jag tror ni fattar grejen. Doctor Who, Pokémon, Brian Cox. Alla har de lärt oss så otroligt mycket. Och närt vår nyfikenhet. För andra är det helt andra saker. Alla fastnar inte för Pokémon. Alla går inte igång på Doctor Who. Och det är ju det som är det fina med unschooling. Att slå sig fri från fyrkantiga kursplaner för att istället låta fantasin ta oss dit vi inte alls visste att vi ville! Alla ämnen barnen intresserar sig för kan med lite fantasi och god vilja leda till djupare lärdomar.
Unschooling för mig är just det. Att låta barnen själva vara kapten i sina skepp. Men finnas där som en aldrig så viktig navigatör. Läsa kartor, visa dem de säkra vägarna (och backa undan om de ändå väljer en snårigare väg för att de absolut vill prova), knuffa lite när de behöver lite extra fart.

Numera ser aktivismen omkring mig lite annorlunda ut. Jag går helst inte i demonstrationståg och skriker längre, och jag lämnade partipolitiken ganska snart efter att jag fått barn. Jag jobbar på emmaus istället. Odlar mina egna grönsaker. Och köper mina kläder begagnat. Håller min garderob liten. Använder det jag har och sliter ut innan jag byter ut. Vägrar konsumera för konsumtionens skull. Hakar på solidariska projekt när det dyker upp. Unschoolar mina barn. Och det finns ett stort mått av aktivism också i unschooling. För andra människor som träffar på oss ser att vi gör våra egna val. Att vi väljer att följa våra hjärtan istället för att följa strömmen. Och oavsett om man är intresserad av just unschooling eller inte. Och vi visar våra barn att vi litar på dem fullt ut, att de är fullvärdiga medlemmar i samhället för oss. Att de har rätt till sin egen plats, och full rätt till sin integritet var de än befinner sig. Och det tar de med sig ut i livet. Och jag tror att det kommer att hjälpa dem att skilja på rättvisa och orättvisa hela livet igenom.

Så. Aktivism, unschooling och Doctor Who. Och man vet aldrig vad som väntar runt hörnet.

***


1(Agenda 21 är ett handlingsprogram antaget vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro år 1992. Programmet beskriver hur arbetet för att motverka natur- och miljöförstöring, fattigdom och bristande demokrati skall utvecklas för att våra samhällen skall få en hållbar utveckling. Dokumentet omfattar 1 400 paragrafer fördelade på 40 kapitel. Handlingsprogrammet poängterar vikten av lokalt medborgarengagemang och varje lands lokala myndigheter skall i samarbete med ortsbefolkningen upprätta och följa varsin lokal Agenda 21. I Sverige skall det i varje kommun finnas ett Agenda 21-kontor. Talet 21 syftar på det tjugoförsta århundradet, det vill säga 2000-talet.)
2Termodynamik är läran om energi, dess omvandling mellan olika former och särskilt samspelet mellan värme och arbete. Termodynamikens 4 satser: 0: två kroppar är i termisk jämvikt innebär att inget värme spontant kan överföras när kropparna är i kontakt med varandra, det vill säga kropparna har samma temperatur.
1: lagen om energins bevarande, det vill säga principen att energi varken kan skapas eller förstöras.
2:i ett isolerat system sker alla spontana processer enbart i en riktning.
” Värme kan inte av sig själv gå över från en kropp vid lägre temperatur till en annan med högre temperatur.”
3: Entropi och dess natur vid absoluta nollpunkten.

3 Googla på Gallium!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar